Varje år på valborgsmässoafton anordnar dykarklubben jag är med i, ett 950 m långt lopp i vår lilla stads kanal. I år simmade omkring 25 stycken i det kalla vatten och i stort sett halva staden stod på kanten och hejade. Efteråt kan man grilla korv i någon av brasorna, lyssna på livemusik och bara mysa med nära och kära. Jag tycker att det är en riktigt mysig tillställning för att den för männsikor samman och för att den ger oss en anledning att tända mysiga brasor. 

 

Varje år innan vi ska iväg till parken tjatar alltid mina föräldrar på mig om att ta på mig ordentligt med kläder... och varje år påpekar jag att jag faktiskt är tillräckligt gammal för att klä mig själv... men varje år slutar det också med att jag sitter där i parken på¨gränsen till att frysa ihjäl.. och självklart bestämmer jag mig även varje år för att börja lyssna mer på mina visa föräldrar... ska bli roligt att se om det någonsin inträffar. ;)

I år lyckades jag dessutom med konsten att tappa bort mina mopednycklar... vilket jag upptäckte vid 23.00 då alla var påväg hem.. självklart jag har sprungit runt hela parken och busat med min lilla kompis Jesper... så jag och pappa stannade kvar för att leta.. när vi hunnit spendera över en kvart i mörkret, så kommer pappa på att han hittade några nycklar tidigare som han bad en vän till familjen lämna till polisen. Men eftersom att det inte var mina ordianrie nycklar utan extranycklarna jag hade så hade han inte kännt igen dem... snacka om ironiskt..men efter en tur till polistationen så löste det sig ändå och vi kunde börja åka hemåt i regnet.

 

En sak jag insett efter många år som olycksfågel är att man sällan får så goda skratt som när man insett som när något klumpigt händer. Så även om situation känns tarvlig för ögonblicket så genererar den minst lika mycket lycka i efterhand.